Olivia från Orust
Långt ute på Orust, där vindarna sliter i stugknutarna, föddes år 1843 en liten flicka som fick namnet Olivia Karolina. Hennes far var en beryktad prästman med dunder i stämman, men när han dog lämnade han inget efter sig än tomma fickor och en förtvivlad hustru med sju små ungar och en åttonde på väg. Mitt i detta mörka kom Olivia till världen, men när hon slog upp sina ögon såg hon ingenting. Världen var alldeles svart, för Olivia föddes blind.
På den tiden var livet hårt mot de svaga. Innan Olivia visste ordet av blev hon ett ”sockenbarn” och ställdes på barnauktion. Hon såldes till den som krävde minst betalning av socknen för att mätta hennes mun, precis som om hon vore en gammal kittel eller en utsliten ko. Det är så man blir alldeles kall om hjärtat när man tänker på det.
På den tiden var livet hårt mot de svaga. Innan Olivia visste ordet av blev hon ett ”sockenbarn” och ställdes på barnauktion. Hon såldes till den som krävde minst betalning av socknen för att mätta hennes mun, precis som om hon vore en gammal kittel eller en utsliten ko. Det är så man blir alldeles kall om hjärtat när man tänker på det.
Men Olivia var gjord av segt virke. Sina sista sjutton år bodde hon här på gården, i ett litet vindsrum högt uppe under takpannorna. Där satt hon i mörkret och skötte sina sysslor, och där vaggade hon gårdens småbarn, Svante och Helga, som nu också har vandrat vidare. Olivia fick aldrig några egna barn, men hon lämnade efter sig en viskning i väggarna och en berättelse om mod som vi hörde när vi kom hit.
Idag kallar vi denna plats för Oliviagården. Vi gör det för att hedra henne, men också för att bygga det skyddsnät som hon en gång saknade. Det här ska vara en trygg fristad för människor som behöver återhämtning och rehabilitering – en plats att vila ut på, sträcka på ryggen och hämta kraft för att börja om.
Idag kallar vi denna plats för Oliviagården. Vi gör det för att hedra henne, men också för att bygga det skyddsnät som hon en gång saknade. Det här ska vara en trygg fristad för människor som behöver återhämtning och rehabilitering – en plats att vila ut på, sträcka på ryggen och hämta kraft för att börja om.
"Vi bär Olivias historia vidare som en påminnelse om att ingen ska behöva lämnas ensam. Olivia fick ingen egen familj, men idag lever hennes namn vidare i värme, motståndskraft och gemenskap för alla som gästar hennes gård."