Oliviagården på Orust är en plats för återhämtning, återbruk, natur och lärande – där husen, människorna och berättelserna får ta ta plats i sin egen takt.
Här på gården vilar husen tryggt under kronorna av stora, starka träd som har sett både stormar och solsken komma och gå. Det är en plats för varsamma steg och för att låta själen komma ikapp, precis som när jorden vilar sig under snön, innan det blir vår igen.
Vi vill att människan ska få växa som träden på gården – med rötterna djupt i jorden och kronan riktad mot ljuset.
Våra hus har egna hjärtan
Varje byggnad här bär på sin egen historia, precis som vi människor.
Den gamla jätten som vakar
Ekhuset
Ekhuset är ett sådant där förunderligt hus som verkar famna om en så fort man tar i dörrvredet. Det är stadigt och tryggt, men har sina egna små hyss för sig som man snabbt lär sig att älska.
Om man är lång i rocken
Om man är en sådan där långskånk som har växt ifrån sina byxor, då får man allt vackert huka sig lite när man trippar uppför trappan till övervåningen. Där uppe ligger de gamla brädtaken så nära att man nästan kan viska hemligheter direkt till trävirket. Men vad gör väl det, när sovrummen är så innerligt mysiga?
Där finns ett rum som är mörkt och ombonat som en björnhåla, där man sover så djupt att inte ens en åskby kan väcka en. Och så finns det ett rum i grönt och vitt, så ljust och glatt att man känner sig som en vitsippa på en vårdag så fort man slår upp ögonen. Det finns gott om sängplatser för trötta vandrare som behöver en mjuk kudde.
Där finns ett rum som är mörkt och ombonat som en björnhåla, där man sover så djupt att inte ens en åskby kan väcka en. Och så finns det ett rum i grönt och vitt, så ljust och glatt att man känner sig som en vitsippa på en vårdag så fort man slår upp ögonen. Det finns gott om sängplatser för trötta vandrare som behöver en mjuk kudde.
Lera, glas och solsken
Där nere, där blommar livet ut på den härliga glasverandan. Den sitter ihop med det lilla köket, och där kan man sitta och kika ut på världen medan kaffehurran står och puttrar på spisen.
Och så har vi det allra märkvärdigaste – lerbadrummet! Tänk att man kan bygga något så vackert av själva jorden vi går på. I år blir det alldeles färdigt, och det är som ett litet underverk i sig självt. Att få tvätta sig i ett rum byggt av lera, det är som att få en varm kram av moder jord själv.
"Och precis där under ekens beskydd står det ett litet rött bord, så nätt och fint att man får lust att sitta där och skriva brev till hela världen. När man sitter vid det röda bordet och ser upp mot ekens krona, då förstår man att man är en del av något som har funnits i evigheter. Och då blir ens egna bekymmer med ens ganska små och lätthanterliga."
Där tiden stod stilla
Askhuset
Det finns hus som bara väntar. Askhuset är ett sådant. Ända sedan 1975, när kaffehurran tystnade och klockan slutade ticka, har huset sovit en djup och förunderlig Törnrosasömn.
Där tiden stod stilla och Olivia vakar
Människor var på väg, sägs det, de packade sina kappsäckar och var nästan framme – men de kom aldrig. I över fyrtio år stod Askhuset där och drömde om fötter som kliver över tröskeln och röster som pratar i farstun.
Men huset var aldrig riktigt ensamt. För där uppe, under de snedda takåsarna på övervåningen, bodde en gång Olivia.
Men huset var aldrig riktigt ensamt. För där uppe, under de snedda takåsarna på övervåningen, bodde en gång Olivia.
Olivias ljus på vinden
Olivia var den som såg med hjärtat istället för med ögonen. Det var längesen nu, på den tiden då hon vaggade småttingarna och hjälpte till med sysslorna på gården. Men när vi till slut låste upp dörren och klev in i dammet och tystnaden, så kändes det som om hon precis bara gått ut ett ärende.
Där fanns hennes saker kvar, precis som hon lämnat dem. Och där fanns hennes fågel – en uppstoppad liten varelse som suttit där och vaktat genom alla år av ensamhet. Man kunde nästan se det framför sig: hur Olivias ande, lätt som en sommarvind, flög omkring däruppe under taket. Det var som om hela byggnaden lyste upp av glädje över att äntligen få sällskap igen. "Se där," verkade hon viska, "nu är de äntligen här, de som ska väcka mitt hus."
En plats för varsamma steg
Nu är Askhuset vaket igen. Men vi glömmer aldrig Olivias tid.
- Övervåningen: Här bor minnena kvar. Det är en plats där man kan känna historiens vingslag och veta att man aldrig är helt ensam; man har en vänlig beskyddare som ser till att allt går rätt till.
- Från mörker till ljus: Precis som Olivia hittade sin trygga hamn här efter en svår barndom, ska Askhuset nu få vara en famn för den som behöver lugn och ro efter livets stormar.
"I Askhuset bor stillheten kvar i väggarna, men nu är det inte längre en ensam tystnad, utan en tystnad som ger ro. Och om du tittar noga, kan du nog se en liten glimt av Olivias ljus i fönstret när skymningen faller."
Där solen alltid hälsar på
Skogsgläntan
Om man vandrar en liten bit in bland träden, så hittar man den. Skogsgläntan. Den ligger där så fint inbäddad i en riktig djungel av prasslande löv och mjuka buskar, som om skogen själv ville hålla om den.
Trädgården är en sådan där underbar plats där fruktträden och bärbuskarna har fått bestämma helt själva. De breder ut sig och bjuder på så mycket gott att man nästan blir mätt bara av att se på dem. Det är en ljus och lätt liten stuga, en sådan som liksom ler mot en i solskenet och som bara har ett enda våningsplan – för i Skogsgläntan behöver man inte springa i trappor, där ska benen få vila.
Plats för både hopp och lek
Inne i stugan finns ett stort, härligt allrum. Det är ett rum som gjort för allt det där som gör livet värt att leva:
- För de små: Här kan man sitta i en stor ring och läsa sagor så att ögonen blir runda som tefat, eller leka lekar tills man kiknar av skratt.
- För ron: Här rullar vi ut mattorna för yoga och låter kroppen bli mjuk och lätthanterlig igen.
- För festen: När sommargästerna kommer, då dukar vi upp till firande så det står härliga till!
Verandan och längtan efter korna
Utanför breder en generös veranda ut sig, full med stolar och bord som bara väntar på folk som vill sitta ner och prata om ditt och datt över en saftmugg.
Förr i världen, då gick korna precis här utanför. Man kunde höra deras lugna tuggande och plingandet från skällorna ända upp på verandan. Vi går här och spejar mot hagen varje dag och hoppas att de snart ska komma tillbaka. För en riktig glänta, den behöver faktiskt ett par snälla ko-ögon som tittar in över staketet då och då.
"I Skogsgläntan är det aldrig långt till ett skratt eller ett moget smultron. Det är en plats där man får vara precis så glad och så fri som en människa är ämnad att vara."
Vårt eget återbrukspalats
Den Röda Ladan
När man vandrar uppför backen från Ekhuset, med siktet inställt på Askhuset, då kan man inte undgå att se den. Där, på vänster hand, står den och strålar i den allra finaste faluröda färgen – vår Lada.
Förr var den grå och tyst, men nu lyser den som ett löfte om att allt gammalt kan bli som nytt igen, bara man ger det lite kärlek och en pensel med färg. Ladan är sannerligen inte som andra hus. Den är full av spännande nivåer, trappor som leder till hemliga loft och skrymslen där man kan gömma sig för hela världen om man har lust. De gamla fäbodstallarna finns kvar, och i det gamla gödselstalle-rummet kan man nästan höra hur väggarna viskar om spännande verksamheter som väntar på att få flytta in.
Och vet du vad det finaste är? Dörrarna! De är så stora och höga att man känner sig alldeles märkvärdig när man går igenom dem. De kommer ända från ett sommarpalats i Lyckorna. Tänk, att en lada på landet kan få ha palatsdörrar! Det är sådant som händer när man älskar återbruk så mycket att man nästan storknar.
Att laga är vårt budord
Här på Oliviagården tycker vi att det gamla är det vackraste som finns. Vi lagar, vi putsar och vi vårdar. I fönstren har vi satt in munblåst glas som böljar så där fint när man tittar ut, precis som det ska vara i ett riktigt hus.
Inne i hjärtat av ladan hittar du Verkstaden. Där står maskinerna redo och handverktygen hänger på rad och väntar på att någon ska få en riktigt god idé. Där doftar det trä och flit! Och om man tittar upp så ser man läktaren. Där kan vi sitta och titta på film, lyssna på kloka föreläsningar, eller varför inte bara stå där och spela en sorgsen visa på fiol när regnet smattrar mot taket?
"I ladan bor fantasin i varje hörn. Här kastar vi ingenting som går att laga, för vi vet att med en gnutta tålmod och en vass hyvel kan man förvandla vad som helst till ett litet mästerverk."